Tennstopet

Stockholm i juli. Lite lojare, glest på folk. Men på Tennstopet är det både fullsatt och full fart. Krogtäta Birkastan brukade förr kallas ”Lilla Paris” och även här en bit upp längs Odengatan är det nog så parisiskt med uteserveringens stolar vända mot trottoarens och Vasaparkens teater. En bit in i måltiden börjar vi också filosofera över hur det här att gå på krogen är så mycket mer än att stilla hunger och släcka törst. Teater som sagt. I en scen har de två kinesiska damerna helt enligt guideboken beställt köttbullarna och tuggar nu uppmärksamt i sig varsin portion. I en annan akt länsar en tvååring lyckligt brödkorgen och smörbyttan men tvärnobbar ”riktiga” maten. Och i en tredje har vi herrsällskapet som tar en liten visa till snapsen. ”Hmm, de har varsin melodi”, noterar min körsjungande medätare. Fast på krogen får man väl göra lite som man vill? Bara alla trivs. Vi trivs. Och den rutinerade servisen verkar faktiskt bry sig på allvar om att vi gör det. Men här kan vi inte sitta och glo. In kommer ”tre assietter”, en generös trio med gubbröra, skagen och sill med västerbottensost. Rakt upp och ned. Inget tjafs, bara gott. Synd att våra kinesiska grannar inte nappade på den uppvisningen i svenskt kallskänkshantverk. Rårakan är också precis som den ska, mjukseg i mitten och frasig i kanterna. Fast för styvt 300 kronor kunde tilldelningen av löjrom varit lite generösare. Men potatisen har väl också blivit dyr… Kalvlever anglais är å andra sidan ett fynd för en till och med mindre prislapp och steak friten perfekt medium rare. Till detta rekommenderas vi ett glas bordeaux. Länge sedan. Men passar alldeles utmärkt. Förstås. Det finns en anledning till att klassiker blivit klassiker.